En fråga som ofta uppkommer när någon har lidit skada, en avtalspart inte har presterat enligt avtal eller har betett sig på ett sådant sätt att den andre avtalsparten har lidit skada, är hur man skall agera för att få sin rätt.
Enligt svensk rätt torde det i regel finnas en allmän reklamationsplikt av innebörd att en felande avtalspart måste få åtminstone en s.k. neutral reklamation från den förfördelade parten, för att denne skall behålla sin möjlighet att göra påföljder gällande på grund av avtalsbrottet ifråga, se NJA 2017 sid 203, ”Kravmjölken”, och NJA 2018 sid 127, ”Antalyaflyget”.
Denna reklamationsskyldighet har sin orsak i behovet att medvetandegöra en avtalsbrytande part om dennes avtalsbrott, se bl.a. ”Kravmjölken” och NJA 2017 sid 1195, ”Skogssällskapet”.
Det finns således i svensk rätt ett tydligt krav på att en part som anser sig förfördelad att denne skall reklamera, alltså meddela den andre parten om skadan och de omständigheter som medfört skada. Skälet är att den andre parten skall få möjlighet att anpassa sin verksamhet och sin ekonomi till ett krav eller få möjlighet att vidta rättelse.
Reklamationsfrist
Görs ingen reklamation, förlorar parten sin rätt att få ersättning. Reklamation skall göras omgående, alltså utan dröjsmål. Vad som räknas som ”omgående”, varierar, men det anses att den förfördelade parten har skälig tid på sig att utreda skadan och överlägga med juridiskt ombud, således är reklamationsfristen i de flesta fall åtminstone någon eller några veckor.
Neutral reklamation
Fråga uppstår huruvida en neutral reklamation är tillräcklig, eller om det därutöver krävs att reklamationen förenas med ett meddelande att påföljder på grund av avtalsbrottet kan komma att göras gällande.
Denna fråga har belysts i NJA 2007 sid 909, ”Jehanders Grus”, vari nämns att det i exempelvis enligt Handelsagenturlagen 34§ 3st, Kommissionslagen 45§ och Fastighetsmäklarlagen 26§ krävs ett framställande av skadeståndsanspråk för att rätten härtill inte skall gå förlorad för den reklamerande parten. Därvid uttalades av HD att denna skyldighet fick bedömas i det enskilda fallet, varvid noterades att en sådan skyldighet fick bedömas med utgångspunkt från vad den felande parten rimligen hade för uppfattning i denna del. Den part som hade bragt ett avtalsförhållande till upphörande i rättsfallet ifråga ansågs av HD rimligen ha kunnat räkna med påföljder, trots att sådana inte hade förutskickats genom en neutral reklamation. Essensen i HD:s avgörande var andra ord att skyldigheten att förena en reklamation med meddelande om påföljder skulle bedömas med utgångspunkt från vad en felande avtalspart rimligen kunde förvänta sig genom en neutral reklamation.
Sammanfattningsvis kan sägas att det beror på omständigheterna i det enskilda fallet huruvida ett anspråk på skadestånd också bör framställas. Noteras bör, att det torde vara tillräckligt under alla omständigheter att meddela att skadeståndsanspråk kan följa, men att precisera anspråken torde inte vara nödvändigt. Säkrast är dock att i samband med reklamationen nämna att skadeståndsanspråk kan följa.
