Den 1 januari 2025 trädde ett flertal lagändringar i kraft vilka syftar till att stärka skyddet för barn liksom barnets ställning i rättsprocessen.
De nya bestämmelserna, vilka är tillämpliga på redan pågående mål och ärenden, är införda i Föräldrabalken (1949:381) och syftar dels till att stärka skyddet för barn i vårdnadstvister, dels till att stärka tryggheten och stabiliteten för barn som är placerade i familjehem.
Artikeln kommer sammanfatta de viktigaste förändringarna.
Barnets bästa
Principen om barnets bästa är den centrala principen enligt FN konvention om barnets rättigheter, formulerad i artikel 3.
”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa”.
Enligt svensk lagstiftning, specifikt i föräldrabalken, stadgas att barnets bästa ska vara avgörande vid alla åtgärder som rör barn. Det innebär att barnets intressen och behov väger tyngre än andra överväganden, exempelvis vid vårdnadstvister, umgängesrätt och andra beslut som har en påverkan på barnets livssituation.
Principen återfinns även i socialtjänstlagen, där det fastslås att barnets bästa ska särskilt beaktas vid alla åtgärder som rör barn och unga.
En självklarhet, inskriven i förarbetena, har varit att barn har en absolut rätt att inte själva behöva bli utsatta för våld, övergrepp eller annan kränkande behandling av en förälder. Likaså har barnet givits en lagstadgad möjlighet att framföra sina åsikter och inställning i frågor om vårdnad, boende och umgänge.
Lagstiftarens ambition att säkerställa barnets rätt till en nära och god relation med båda sina föräldrar har fram tills nyligen kommit till uttryck genom den så kallade kontaktprincipen vilken innebar en uttrycklig skyldighet för domstolarna att fästa särskilt avseende vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar.
Under senare år har det dock riktats kritik mot att domstolarnas tillämpning av kontaktprincipen i flertalet fall getts större tyngd än risken för att ett barn far illa. Dessvärre har det i vissa fall visat sig vara påkallad kritik.
För att stärka barnperspektivet har lagstiftaren låtit genomföra förhållandevis stora förändringar i portalparagrafen om barnets bästa, 6 kap 2 a § föräldrabalken.
Bestämmelsen i dess nya lydelse innehåller inte längre något uttryckligt krav på att domstolen vid sin bedömning ska fästa särskilt avseende vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Lagstiftaren förtydligar även att redan risken för att ett barn eller någon annan i barnets familj utsätts för våld eller annat övergrepp utgör omständigheter vilka går före barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrarna. Likaså utgör redan risken för att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa omständigheter som ska beaktas och ges företräde framför barnets behov av umgänge med båda sina föräldrar.
Ytterligare förändring har genomförts i 6 kap 15 § första stycket föräldrabalken i fråga om umgänge varmed det numera framgår att ett barn ska ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med tillägget ”utom när det strider mot barnets bästa”.
Rätt tillämpat borde den nya lagstiftningen medföra ett tydliggörande om att ett barns rätt till båda sina föräldrar är föreskriven barnet men också begränsat i det avseende att ett umgänge med en förälder som ett barn inte bor tillsammans med aldrig får riskera att barnet kommer till skada.
Vårdnadsöverflyttning till familjehem
Sedan tidigare har tingsrätten, på begäran av socialnämnden och med stöd av 6 kap 8 § föräldrabalken, kunnat besluta att vårdnaden om ett barn ska flyttas över till den eller de familjehemsföräldrar hos vilka ett barn varit placerat under en längre tid. Familjehemsföräldrarna blir genom ett sådant förordnande barnets särskilt förordnade vårdnadshavare.
Vårdnadsöverflytt kräver idag liksom tidigare att barnet stadigvarande har vårdats och fostrats i familjehemmet och barnet ska i regel ha fått en så stark bindning till familjehemmet att barnet betraktar det som sitt eget hem.
För att stärka tryggheten för barn som är placerade i familjehem har dock lagstiftaren ändrat bestämmelsen genom att dels tagit bort det tidigare kravet på att det skulle vara ”uppenbart” att en vårdnadsöverflyttning skulle vara till barnets bästa, dels fört in omständigheter som rätten ska beakta särskilt vid bedömningen av om det är bäst för barnet att vårdnaden flyttas över. Angivna omständigheter är inte uttömmande men ska ges en särskild tyngd vid rättens bedömning om vårdnadsöverflytt ska ske.
Förändringen i 6 kap 8 § föräldrabalken medför en bedömning i linje med portalparagrafen, 6 kap 2 a § föräldrabalken, och innebär att kraven för överflyttning av vårdnaden sänks något i förhållande till vad som hittills gällt.
Sakkunnigutlåtande från legitimerad psykolog
Domstolarna kan numera och under vissa förutsättningar inhämta ett sakkunnigutlåtande från legitimerad psykolog i frågor relaterat riskbedömningar i mål eller ärende om vårdnad, boende och umgänge, 6 kap 19 a § föräldrabalken.
Bestämmelsen ska tillämpas restriktivt och enbart i de särskilt komplicerade och svårbedömda fallen när ytterligare utredning i form av psykologisk expertis krävs för att rätten ska kunna ta ställning till om det finns en risk för att barnet far illa.
Utlåtandet är tänkt att utgöra ett komplement till en redan genomförd vårdads-, boende och umgängesutredning och vad den sakkunniga psykologen ska utreda och uttala sig om kommer an på det uppdrag denne erhåller av domstolen. Fokus ska dock ligga på barnets behov och på sådana förhållanden som är av relevans för rättens riskbedömning i det enskilda fallet.
Som exempel skulle en psykolog kunna uttala sig om innebörd och betydelse av ett barns reaktioner efter tidigare umgänge och kontakt med en förälder som uppges ha varit våldsam. Det kan även tänkas att psykologen har som uppdrag att bedöma konsekvenserna för ett barn som uttrycker en stark ovilja inför umgänge med en förälder utan att det framgår var den oviljan kommer ifrån.
Uppdraget kommer inte att utformas på ett sådant sätt att psykologen ska uttala sig i bevisfrågor varför det inte kommer ingå i psykologens uppdrag att bedöma trovärdigheten hos en person eller ta ställning till vad som är utrett till exempel kring tidigare inträffade händelser. Utlåtandet ska inte heller ta sikte på föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare eller boende- eller umgängesförälder.
Lagstiftaren har inte begränsat på vilket sätt den sakkunnige psykologen ska inhämta informationen. I flertalet fall kommer det sannolikt anses tillräckligt att psykologen tar del av tillgänglig dokumentation och uttalar sig utifrån den. I andra fall kan det anses lämpligt att psykologen också samtalar med barnet.
Offentligt biträde vid vårdnadsöverflyttning
I mål om vårdnadsöverflyttning till en eller två särskilt förordnande vårdnadshavare är utgångspunkten numera att det ska förordnas offentliga biträden för såväl barnet som dess vårdnadshavare, 20 kap 9 § föräldrabalken.
Ett offentligt biträde kan förordnas som tidigast när socialnämnden beslutat att inleda en utredning om överflyttning av vårdnaden och ansökan kan göras av barnet, barnets vårdnadshavare eller socialnämnden.
Om ansökan görs av barnet eller dess vårdnadshavare ska ansökan ges in till socialnämnden, som i sin tur ska överlämna ansökan med ett eget yttrande till domstolen.
Domstolen gör sedermera separata bedömningar för barnet och dess respektive vårdnadshavare varvid barnet ska anses behöva ett eget biträde vid det fall barnets vårdnadshavare anses ha ett sådant behov. Att barnet behöver ett biträde betyder dock inte per automatik att barnets vårdnadshavare har samma behov.
Det offentliga biträdet ska i förhållande till barnet säkerställa att barnet får information liksom möjlighet att framföra sina åsikter till rätten liksom i förekommande fall till socialnämnden, 20 kap 10 § föräldrabalken.
Utöver att verka som barnets språkrör ankommer det även på biträdet att under socialnämndens handläggning bevaka att uppgifter om barnets åsikt inhämtas i tillräcklig omfattning och i förekommande fall påtala att det finns behov av att komplettera utredningen med sådana uppgifter.
